Årets Bybo 2023. Stort grattis! Hur känns det?
– Överväldigande. Jag trodde verkligen inte alls. Jag fattade först ingenting.
Applåderna och jublet i kyrkan när Ulf Berg läste upp ditt namn ville aldrig ta slut. Vad tänkte och kände du då?
– Jag var alldeles överväldigad. Det var för mycket. Jag höll på att börja gråta. Jag gjorde det sen efteråt men inte då. Jag blev väldigt glad. Och väldigt tagen.
Alla kanske inte vet vem du är. Berätta lite.
– Jag är född i Grytnäs och växte upp där och har sen bott i By i 58 år. Var bonde i Strandmora i 30 år. Har jobbat med en massa olika saker under de 27 år jag bott i Hede. Under en period hade jag många halvårslånga projektjobb. Jag var på Västanhede trä och gjorde en katalog över företagare i södra By. Sen har jag varit på Hushållningssällskapet, Vuxenskolan och bygdegårdarna. Jobbat med föreningar. Rest runt hela Dalarna. Jobbade också på Farmek som transportledare. Sen har jag kört taxi i många år.
Nämn några händelser i livet som påverkat dig och som format dig till den du är?
– Det är nog alla jobbställen jag varit på, jag har träffat väldigt många olika människor på väldigt många olika ställen. Det har format mig att få träffa alla de här människorna. Jag är öppen för allting.
– Jag tycker om när saker och ting händer. Jag är inte rädd för förändringar.
– Jag tycker om traditioner men man ska inte låsa fast sig. Min svägerska lärde mig när jag började i vävstugan: Det är ingenting som är fel, det är bara olika men om alla andra tycker olika än vad jag gör så kanske jag har fel.
Du syns nästan överallt i jobbskjortan under By slånkvicku. Är du med i många föreningar?
– Inte så många. Nu är det sockengillet och vävstugan. Förr var jag med i Hede bystuga och var ordförande där ett tag. Sen är jag politiskt engagerad i kyrkan. Jag har varit med i tekniska utskottet vilket gjort att jag fått jobba med kyrkorenoveringarna i både Folkärna och By.
– Jag tycker det är så roligt att engagera mig och det är väl därför jag törs ställa upp överallt.
– Och tänk att få hålla på med de här sånglekarna, tänk i Strandmora där alla dansar. Och här på hembygdsgården i år var hela dansbanan full med folk som dansade. På midsommar. Och jag tycker det är så fantastiskt att få lära ut de här sånglekarna.
– Och så folkdanslaget förstås. Och Krakhopen. Jag sjunger i Krakhopen.
– Jag dansade förresten till En kväll i juni när Johannes Kotschy bjöd upp mig på allsången ikväll. (Intervjun görs alldeles efter allsången på gammelgården, reds anm).
Vad är roligast med föreningslivet?
– Att träffa olika människor, vävstugan är en sorts människor, folkdanslaget är andra människor. Och i sockengillet har jag varit med i över 30 år i styrelsen. Men det här är mitt sista år i gillet. Jag ska inte ta mer ansvar där.
Har du berättat det?
– Ja de är inte så glada. Men jag har ju sagt att jag är inte död så jag kan såklart hjälpa till. Men inte ta mer ansvar.
Berätta nåt om åren i sockengillet.
– Förr spelade vi teater här. Genom sockengillet var jag med i teatergrupperna. I 25 år spelade jag teater på gammelgården. Olle Nord skrev många av föreställningarna.
– Det roligaste var när jag skulle vara mamma till en vacker flicka. Och jag stod där uppe på svalgångsboden. Och nedanför stod en kille och sjöng och trodde att hans älskade var däruppe. Men jag stod där och skulle sjunga. Jag skulle sjunga falskt. Och det blev så in i Norden falskt. Men det är svårt att sjunga falskt!
– Jag är inte rädd för att göra bort mig. Och det är ju väldigt roligt när man lyckas.
Vilket uppdrag eller engagemang är viktigast?
– Just nu är det vävstugan, det är många som kommit nya och de äldre börjar på att bli äldre. Det finns väldigt mycket idéer, men nån måste kanalisera.
– Annars är det kyrkan som känns viktigast för där måste man vara med och finnas till för att det ska vara folkkyrka. Vi är många som jobbar med det.
Tillbaka till dansen. Vad betyder dans för dig?
– Väldigt mycket. Jag går och dansar på seniordans en gång i veckan när jag hinner. Det åker jag till Säter och gör. Jag åker tillsammans med en tjej från Garpenberg och kan hon inte åker jag själv.
– Dansen ger mig sån glädje, all sorts dans. Ringlekar och smådanser och allt. Det är en sån oerhörd glädje!
– Men jag går inte på styrdans, jag är alldeles för feg för att bjuda upp.
Har du alltid varit så här aktiv i föreningslivet, även när du var ung?
– Ja, när jag var 14 år så gick jag med i SLU och de andra var så fega så de tordes inte gå upp på scen för att hälsa mig välkommen men jag gick upp alla fall. Jag är inte rädd.
Hur ser framtiden ut? Hur ska föreningslivet kunna locka hemmasittande ungdomar som fastnat i sociala medier?
– Om jag visste det så skulle jag bli miljonär. Vi försöker få unga människor att komma med, och vi har aktiviteter för barn och unga på sportlovet och så där. Men man måste vara ihärdig. Det är det som är grejen. Och tycka att det är roligt. Det tycker jag faktiskt att det är.
– Myran Windahl och jag har haft höstlovsaktiviteter. De har pysslat och haft mördarjakt och spökjakt. De gick här i skogen och vi skrämde dem ordentligt. Berättade om mylingar och troll och häxor.
– Ge aldrig upp. Inte ge upp i onödan alla fall. Om det kommer tre stycken så ska man vara glad att just de kom.
Finns det nåt som oroar dig?
– Det är väl lite världssituation och miljön. Sen är jag orolig för alla de här som blir fanatiker. För fanatiker kommer aldrig nånstans. De lyssnar inte. Det viktigaste är att man lyssnar på andra.
– När nånting händer måste man stanna upp och tänka. Hur ska jag klara mig ur det här och hur kan jag hjälpa andra att klara sig. För alla ska med.
Med all din erfarenhet, har du nåt levnadsråd att bjuda på?.
– Var dig själv och bry dig inte så mycket om vad andra tycker.
Du är 78 år, har du planer på att trappa ner?
– Lite grann. Man måste ju nån gång börja på att trappa ner. Lite grann. Det gör jag.
Förut var jag ordförande i fyra föreningar och det var för mycket.
– Så länge jag lever så kommer jag att hålla på med nånting. Så är det.
Gunvor Frykholm