Göran Pettersson, berätta hur du kom in på det här med kolmila?
– Mina föräldrar hade ett småbruk med ett hemman i nordvästra Uppland, inte mer än 4 mil fågelvägen där vi bor nu, det låg ganska ensligt i skogen, vi var sex stycken syskon. Skogsarbete på vintern och jordbrukssysslor på sommaren var det de flesta sysslade med, så jag växte liksom in i skog och jord.
– Med dåliga tider för småjordbruk på 60-talet såldes gården och vi flyttade till ett hus på en större gård utanför Knivsta söder om Uppsala. På den gården började jag att jobba med jordbruk på sommaren och jobbade i skogen som huggare när jag slutade skolan som 16 åring.
– Jag har jobbat inom skogsbruket hela mitt yrkesverksamma liv. Det har varit allt från skogsvårdsarbeten, huggare, huggarinstruktör, körare, virkesmätare m.m. En tid var vi fyra bröder som högg i skogen tillsammans.
– När jag var i femtonårsåldern läste jag Kolarhistorier av Dan Andersson och blev väldigt fascinerad av tillverkningen av träkol. Vid den tiden, tidigt 70-tal, hade Thorstein Bergman och Hootenanny Singers släppt skivor med tonsatta dikter av Dan Andersson, vilka spelades på radion. Jag ville läsa mer av de texter Dan Andersson skrivit och köpte senare en diktsamling av honom för att hitta mer information om kolningen och dess vedermödor. Jag tänkte redan då att jag någon gång under min livstid skulle göra en kolmila.
En avgörande händelse
När och hur lärde du dig hur det går till?
– Jag läste Kolarhistorier och de texter om kolning som Dan Andersson beskrev. Då i tidiga år fanns inget internet eller liknande att söka information på, så det blev läsning av författare som Nils Parling, Albert Viksten, Otto Karl-Oskarsson m.fl. som beskrev kolning och skogsarbete.
– Senare år har det kommit böcker om kolning. En viktig informationskälla när det gäller hur en kolmila byggs upp och fungerar har jag fått genom de böcker för utbildning av kolare som Hilding Bergström, född i Avesta 1880, skrivit i flera upplagor fram till 50-talet. Han var kolningsingenjör på Jernkontoret från 1906. Dessa böcker har jag funnit på Svenska Antikvariatföreningen.
– Kunskapshungern som fortfarande finns gör att det är intressant och spännande att prova olika typer av kolmilor med tanke på olika trädslag och uppbyggnad av milan. En nästan avgörande händelse att jag praktiskt började med kolning får jag tacka en erfaren kolare, Erik Eriksson i Bärrek, Gästrikland, som jag hade möjlighet att vara med och kola. Att i teorin veta hur en kolmila fungerar är viktigt men den kan aldrig ersätta den praktiska kunskapen och erfarenheten. Många gånger är misstag och fel bra läromästare.
Nu ska du leda fem glada nybörjare i att bygga en kolmila speciellt för besökare av By Slånkvicku, hur känns det? Och vilka är dessa blivande kolare förresten?
– Det är Peter Holmberg, Bengt Palmgren, Christer Gustavsson, Fredrik Panth och Janne Pettersson.
– Det är entusiastiska och drivna personer som även de har velat gjort en kolmila tidigare så det känns bra. Vi har en fin plats för kolningen som Bengt Palmgren tillhandahåller med en bra byggnad som blir kolarkoja. Vatten som behövs vid utrivningen av milan har vi i den närliggande bäcken.
– Det har kolats mycket i skogarna runt om med många gamla kolbottnar samt kojruiner som kolarna bodde i under kolningsarbetet. Kolbottnarna hade nästan alltid namn så denna får vi väl kalla Sågrönningsbotten.
Ordlista för kolare
Gör en ordlista över de viktigaste begreppen dina medarbetare bör ha koll på under arbetet.
– Det finns uttryck och benämningar både på milan och de redskap som används. Då är det bra om vi talar samma ”språk” så att säga.
Foten på milan = längst ner på ytterkanten av milan
Fotrymning = draghål längst ner på milan där lufttillförseln styrs
Rost = ett glest golv som kolveden står på för att luft ska kunna strömma in under milan
Riktspira = en klen stam ståendes lodrätt i mitten på milan som veden reses in mot
Bryn = kanten på övre delen av milan där milan viker ner mot foten (marken)
Kullen = toppen på milan
Kullning = man lägger korthuggen spisved uppepå milan för att jämna av den
Tändtrumman = en hålighet från kullen ned till botten på milan där man tänder milan
Risa milan = täcka milan med granris så att inte stybben faller in i milan
Stybba = man täcker milan med stybb, gammal sot, kol jord, pinnmo m.m.
Milblock = stöttor som står på sidan av milan för att hålla upp stybben, liknar ett T
Milspett = ett 15-20 mm grov järnstång som man känner hur långt kolningen kommit
Kolklubba = en träklubba som man slår ihop milan med varefter kolningen fortskrider
Kolkrok = utrivningskrok, man river ut kolen ur milan när den är färdigkolad
Kolharka = liknar en bred grep som är böjd 90 grader mot skaftet, en kolkratta
Kolfat = träram med nät i botten att sålla ur stybben från kolen vid utrivning
Frät = det börjar brinna i milan och ett hålrum bildas
Så går det till – steg för steg
Ta läsaren i hand och gå igenom hur det går till att bygga och driva en kolmila.
- Man ställer en riktspira i mitten av kolmilan, även kallad ”kungen”, den ska stå lodrätt.
- Bottenvasarna är ca 10 cm grova trädstammar som läggs ut från riktspiran som ekrar, ca 8 st. De ska nå ut till ytterkanten på milan och på dem lägger man rosten glest, klena stammar eller bräder. Under rosten ska luft kunna strömma in från kanterna av milan under kolningen.
- Nu ställer man tändtrumman intill riktspiran och lägger tjärved runt tändtrumman för att tändningen ska ta fart. Kolveden reses mot riktspiran och när all ved är uppställd säger man att milan är vedredd, Milan ska nu ha en lutning på ca 60 grader.
- Sen är det dags för risning, det vill säga att milan ska täckas med granris för att hindra att stybben ska kunna falla in i milan. Tunnare på sidorna och tjockare på kullen.
- Innan man börjar att täcka milan med stybb måste man lägga ett lock på tändtrumman så att inte stybb ramlar ned i den. Nu ställer man upp milblocken mot sidorna på milan för att inte stybben ska falla av milan.Tjockleken på stybben är ca 10-15 cm på sidorna och ca 25-30 på kullen. Stybbens funktion är att det inte kommer okontrollerat in luft, syre, i milan samt att isolera för att behålla värmen.
- Innan tändningen släpper man ned tjärved och varvar med näver för att underlätta tändningen.
- Nu tar man upp öppningar, fotrymningar, vid foten på milan för att sedan släppa ned glöd och brinnande ved i tändtrumman, så att näver och tjärved tar eld.
- När det tagit eld i tändtrummans botten fyller man på med torr korthuggen ved och stöter ihop den med en fyllstång, en klen granspira. Detta upprepas några gånger till det att tändtrumman är fylld. Mellan dessa fyllningar står det ofta likt en eldkvast upp ur tändtrumman.
- Man kan nu täcka tändtrumman med ett lock, lägga på granris och stybb. Nu kommer rök ut ut fotrymningar och så småningom även genom stybben.
- Nu måste milan vaktas så att hon inte slår, att det blir gasexplosioner i milan som gör att stybben kastas av. Om så sker måste man snabbt kasta på stybben igen så att det inte blir eld i veden. Om det bildas en frät, veden börjar brinna, måste man öppna upp hålet och fylla på med fyllved, korthuggen ved, så att hålet blir fyllt för att åter lägga på granris och stybb.
- När milan är fotvarm, det vill säga den okolade veden har nått en temperatur på ca 70-80 grader brukar kolningen gå lugnare till. Vartefter kolningszonen förflyttar sig slår man med kolklubban på den kolade zonen så att milan faller ihop på rätt sätt.
- Temperaturen på den färdigkolade veden ligger på ca 300 grader och vid kolningzonen där den okolade veden och den färdigkolade möts är temperaturen ca 500-600 grader.
- Kolning är en torrdestillation av veden och får inte brinna då endast aska återstår. Enligt gamla kolare fick man aldrig nämna ordet eld när man kolade utan man talade om värme eller hetta. Det gamla ordspråket ”När man talar om trollen står de i farstun” torde ligga till grund. Nu kan man laga till en kolbulle, steka fläsk, koka kaffe och begrunda tillvaron med skogen susande omkring sig.
Det hände att kolare gick ner sig
Vilka risker finns det? Vad kan gå fel?
– På den kolmila vi nu ska kola är risken för att milan ska slå, kasta av sig stybben, väldigt liten då det i en sån liten mila inte blir så kraftiga gasexplosioner, men man ska aldrig vara för säker utan det gäller att se till milan hela tiden.
– Skulle det hända att milan slår och det inte finns någon fyllved eller extra stybb att kasta på kan milan brinna upp. Är man för försiktig med drag i milan så att det är för låga temperaturer kan det bli mycket okolad ved, bränder.
– Det gäller att använda milspettet för att känna om veden är kolad genom att sticka in milspettet i milan. Man kan få stänga några fotrimningar om milan kolar ojämnt, speciellt om kraftig vind ligger på från ett håll. Färgen och lukten på röken är också till hjälp hur milan går. Går man upp på milan får man förvissa sig om att det inte har bildats någon frät på ovansidan, ett hålrum under. Det hände att kolare gick ner sig i kolmilan och vart kvar.
Typisk ring av kolstybb
Hur river man kolmilan sen?
– De milor man kolade förr innehöll mellan 100-150 m3 inrest ved, jämför med 3-4 fullastade timmerbilar. Dessa milor tog ca tre veckor att kola om allt gick bra. En kolare kunde ha 3-5 milor att sköta själv, ibland med hjälp av ett par söner. Man tände milorna med 2-3 dagars mellanrum då milan oftast lugnat sig.
– Man kan varmriva en mila, då stänger man igen alla fotrymningar och tätar milan för att vänta ett par dagar eller så väntar man 2-4 veckor så att kolen mestadels har slocknat men fortfarande är varm.
– Man börjar uppe på kullen och river sönder stybben med utrivningskroken så att man får tag med kolharkan att dra ut kolen från milan. När man river milan får man den typiska ringen av kolstybb runt kolbotten och utanför den lägger man den utrivna kolen i en ring.
– Nu får man se efter så att det inte är någon glöd i kolen, då får man ta det kolstycket och doppa det i en hink med vatten så den slocknar. Nu fick man vakta kolen några dygn så att den inte började brinna.
– När kolen ansågs släckt kunde man fata kolen, alltså lägga den i kolfatet för att skaka ur stybben så att endast kolbitarna vart kvar. Många gånger så blev en del kolved i ytterkanterna av milan inte riktigt kolade, dessa kallades bränder. Då kunde man göra en liten mila, en så kallad fantmila, som endast tog ett par dagar att kola.
Vad blir själva resultatet och hur använder man det?
– Man får ut torrdestillerad ved, kol, som idag huvudsakligen blir grillkol. Förr användes kolen till hyttor, masugnar för att smälta järnmalmen och få ut järnet. Det gick åt väldigt mycket träkol till hyttorna.
– Slaggen som är en restprodukt när järnet har utvunnits ur malmen användes som byggstenar till husgrunder och att mura upp ladugårdar med, som vi kan se än idag.
– I slutet av 1800- talet var åtgången ca 6 m3 kol för att få fram 1 ton tackjärn. 1 ton järn är i grova drag 50x50x50 cm. Till framställning av tackjärn användes träkol av gran och tall. Björkveden innehåller för mycket fosfor som gör järnet sprött. Men till smideskol fungerar björkved bra som kol, då det blir lite varmare av kol från björk.
– I början på 1800-talet var stora delar av Bergslagen och norra Götaland så pass kalhugget att man började frakta järnmalmen till norrlandskusten där det fanns skog kvar för att kunna kola. Kolet gick inte så bra att köra för långt med hästforor då det är skört och skakar sönder, därför fick man köra malmen dit det fanns skog att kola.
– När järnvägen byggdes ut kunde man transportera kolet längre sträckor och det kolades ända upp i Norrbotten. Under 2:a världskriget hade kolningen sin topp då det användes till gengasaggregaten i bilar och maskiner, även de svenska järnbruken gick på högvarv då. Under 1950-talet fick kolningen en tynande tillvaro.
Viktigt kunna historien
Vilka besökare hoppas du kommer upp till skogen norr om Smedsbo?
– Många, åtminstone i Bergslagen, har hört talas om kolmilor. Men det är nog inte så många som vet hur en mila fungerar eller vad man använde kolen till.
– Idag är träkol synonymt med grillning, men det är ju ett senare användningsområde. Kolningen och skogsbruket är ju en del av bygdehistorien då många i några släktled tillbaka hade sin utkomst från skog och jord med kolningen som en del.
– Det finns mycket lämningar i skogarna efter kolmilor, gruvhål, skogbevuxna åkrar där träden är mer än hundra år gamla. I bäckar och åar finns lämningar av kvarnar, sågar och hyttor. Lär man sig att se lämningarna finns spåren på många platser. Skogen och bergsbruket är grunden till det välstånd och utveckling vi i dag har i Sverige. Det är viktigt att kunna historien för att förstå framtiden, speciellt i dessa tider.
– Röken från en kolmila är en speciell doft, något frän och stickig men något som kännetecknar en kolmila. Det fanns ju en tid då milröken låg tät över skogarna om höst och vinter.
– Jag hoppas på både gamla och unga, kanske någon äldre som varit med och kolat när kolen inte gick till grillarna.
Ville till vägs ände
Du tillhör inflyttarna i By. Hur kom det sig att du hamnade här och när?
– Maria och jag bodde en halv mil utanför Knivsta söder om Uppsala där vi ägde ett hus med några uthus vid vägs ände som var frånstyckat från en jordbruksfastighet. Vi arrenderade övriga byggnader samt åkermark där men ville ha något eget. Knivsta började att växa dessutom och det kändes inte bra.
– Vi letade flera år ända upp mot Örnsköldsvik i Ångermanland. Lite skog, åkermark, stall, jakt och fiske, samt vid vägs ände var några mål. Och då hittade vi Djup som vi köpte 13 december 1999.
Hur är det att bo i By? Gärna både för och nackdelar.
– Vi trivs väldigt bra. Det är lugnt och lagom långt mellan gårdarna. Jag har jagat sen unga år och kom med i jaktlaget där jag lärde känna folk som bor häromkring.
– Jag är väl inte den som söker kontakter direkt, så att komma in i jaktlaget vart ett sätt att lära känna bra folk i grannskapet.
– När vi bodde utanför Uppsala hade vi ju nära till veterinärhögskolan för både hundar och stordjur, dessutom jobbade Maria på SVA, Statens veterinärmedicinska, med många kontakter på veterinärsidan. Det vart ju en del resor till Uppsala med sjuka hundar, 20 mil fram och åter. Det saknade vi i början, men nu finns Hags Gårdsveterinär i Folkärna, så det problemet är borta.
– Vargens återkomst har skapat problem för vissa aktiviteter och näringar. Det är för övrigt ett problem för många i södra Sverige.
Till sist. Vad ligger på ditt nattduksbord?
– Där finns en bok av varierande innehåll oftast något om skog, jakt eller historia. Det kan variera med stor bredd.
Med vem tillbringar du en perfekt sommarkväll? Vad gör ni?
– En varm sommarkväll kan Maria och jag sitta vid trädgårdsmöblerna för att koppla av efter dagens sysslor, grilla, äta en god potatissallad med vin eller kall öl. Njuta av stillheten och ha hundarna omkring sig.
(Intervjuade gjorde Gunvor Frykholm.)