Arvid Wolpher, 21 år, du har just blivit utsedd till Årets Bybo 2025. Stort grattis! Vad tänkte och kände du när Ulf Berg ropade upp ditt namn?
– Jag minns inte vad jag tänkte, men jag kände en stolthet. Det är lite svårt att greppa på något vis. Utifrån kanske det ser ut som att jag ofta engagerar mig i saker, men jag själv tycker bara att jag sitter hemma på kammarn och glor in i väggen. Men det finns så många som är värda priset! Så ”ofattbart” får nog sammanfatta svaret på frågan.
Du satte upp en omtalad och omtyckt krogshow på Solbacka, hur fick du idén?
– Jag flyttade hem efter några år på vift i Stockholm och Falun, och fick panik av tanken på att bosätta mig i skogen och inte ha något att göra efter jobbet. Och eftersom Horndalsrevyn blev inställd kändes det rätt i tiden att sätta ihop en show och prova mina egna vingar. Drömmen har funnits länge att sätta upp något på egen hand, och i By är det bara att köra på. Vill man att något ska ske får man göra det själv.
Du är bara 21 år, hur var det att regissera andra?
– Stundtals var det jättesvårt, och ibland hur enkelt som helst. Men jag hade världens bästa gäng att ha och göra med! De är så himla roliga, knäppa och underbara. Jag är så tacksam att det var just dem jag fick göra min regidebut med. Det är svårt att sätta ord på hur man gör när man regisserar, men jag älskar att leka fram ett nummer.
– Det är så tråkigt med att vara vuxen; alla ska vara så strama och tråkiga. Lek mer för sjutton!
Vet du redan nu vad du vill göra när du blir stor så att säga? Är det berättandet eller revyscenen som lockar?
– Det får tiden utvisa. Jag försökte för ett tag sedan hitta en gemensam nämnare i mina 47 olika intressen, och då var det just ordet ”Berättande” som sammanfattade det jag älskar allra mest. Men en sak jag vet säkert, och det är att jag aldrig vill sluta lära mig nya saker. Så i och med det är jag ganska luststyrd (på gott och ont) och tar var dag som den kommer.
– Just nu känns det kul att läsa till lärare och ha revyscenen på sidan av. Imorgon kanske jag vill bli korvgubbe och soppa tunnelbanan på sidan av. Vi får se helt enkelt.
Vad är roligast? Skrivandet eller agerandet?
– Skrivandet när man slipper agera sin egen text, och agerandet när man får någon annans manus i hand. Båda är lika kul, men det känns väldigt naket att framföra sina egna ord. Det som är kul med att skådespela är att man slipper sig själv för en stund. Det gör man inte på samma sätt när man själv står som manusförfattare.
Vad gör du om tio år? Var bor du?
– Om tio år… ja du. Man blir så lätt besviken om man målar upp en vision eller bestämmer sig för att fullfölja en dröm. Jag vill få fortsätta utvecklas inom det konstnärliga och få fortsätta roa och underhålla folk. Sen i vilken utsträckning det blir får vara oskrivet. Och var jag kommer bo är ju omöjligt att veta! By kommer nog alltid vara hemma, och det lockar (just nu åtminstone) att ha min bas i By, men att man kanske jobbar borta i veckorna.
Har du nån förebild i familjen eller på bygden eller globalt? Ge gärna exempel på alla tre.
– I familjen är det nog mamma. Jag har alltid varit mammas pojke, men hade jag lyssnat på henne hade jag inte ägnat mig åt scenkonst. Jag minns väl när hon sa till 14-åriga jag att det inte var någon idé att jag skulle ägna mig eller ens försöka med scenkonst – för jag var inte av det rätta virket.
– Dagen efter sa jag försynt till min syslöjdslärare, Carina Lundberg, att jag ville utbilda mig inom scenkonst när hon frågade vad jag skulle välja för gymnasielinje. Varpå hon säger: ”Det är väl klart du ska! Sådana som dig behövs”, och så drog hon in mig i Horndalsrevyn. Så Carina är nog min förebild på bygden. Det är tack vare henne jag vågat, men framför allt fått chansen att göra så mycket roliga saker. Hon har öppnat så otroligt många dörrar för mig, och det är jag så oerhört tacksam för.
– Global förebild är Edward Af Sillén! Oj vad jag önskar att jag hade hans yrkesskicklighet.
Epa-dunk eller opera?
– Blandningen! Tingaling som Grotesco gjorde i Mello 2009 är en av världens bästa låtar. Jag diggar starkt när två skilda världar möts.
Bil eller cykel?
– Allra helst skulle jag cykla överallt, men det är svårt när man bor ute på vischan. Så svaret blir bil!
Storstad eller landsbygd?
Landsbygd. Mycket roligare gemenskap och inställning till saker och ting på landsbygden.
Schack eller tv-spel?
Blir åksjuk av tv-spel. Aldrig förstått grejen. Hellre schack!
Bok eller film?
Somnar väldigt lätt när jag läser, men Utvandrar-serien har jag roat mig med under semestern. Den gav mig nya perspektiv på tillvaron och det är nog det viktigaste för mig. Sen i vilket format det är kvittar. Men film har jag ändå pluggat så kan nog inte säga annat, haha.
Har du nån favoritaktivitet under By slånkvicku?
– Lars Östlunds utställningar och berättelser från verkligheten uppskattar jag. Lokalhistoria har jag alltid tyckt om. Lite gubbvarning…
Jobbar du under slånkvicku?
– Ledig från jobbet, men hjälper till på Familjerallyt och så är jag konferencier på Davids ”Best of musicals”. Kom och titta!
Vad vill du inte missa?
– Best of Musicals. Det blir jobbigt att behöva förklara för David varför jag inte dök upp.
Alla får ju nominera till Årets Bybo, även om det är styrgruppen som gör slutvalet, vem skulle du vilja ge priset?
– Lina Pyykönen. Hon har gjort otaliga insatser för både revyn och korgshowen i Solbacka. Berith Davidsson är också värd det. Hon har en sån himla skön attityd och ser bara utvecklingsmöjligheter. Fler som de behövs. Hade jag inte haft Lina och Berith vid min sida hade jag aldrig fått ihop krogshowen. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna, och i mitt fall har jag en hel skrälldus i ryggen som stöttar och hjälper mig. Det är fint!
Gunvor Frykholm