Birgitta Boquist Arvidsson, 75, är akvarellen trogen ända sen den dag konstnären Maisie Edman stack en dyr pensel i hennes nybörjarhand för exakt 20 år sedan.
Nu vallfärdar besökarna till hennes stuggalleri.
Du hade besöksrekord i Fornby på By slånkvicku, hur känns det?
– Ja, i år var det väldigt bra med många trevliga besök från trakten, men också längre bortifrån. I år kom även utländska besökare. Och många stannade i trädgården efteråt. Det var väldigt roligt!
– Jag sålde också många tavlor i år, både på Galleri Svea i Gamla stan i Stockholm och på Slånken här hemma.
– Stuggalleriet på Jans gård i Fornby har jag haft åtta år i rad nu. Jag försöker göra det välkomnande med blommor och pelargoner i trädgården. Jag har också haft gästutställare i alla år. Jag försöker skapa en mötesplats att både prata om och se på konst.
– Det brukar komma mellan 120–150 stycken besökare på två dagar. Årets utställning var mycket positiv.
Berätta lite om dina besökare!
– Jag tycker att mötet med besökaren är det allra viktigaste. Jag kollar in varje person som går in i lillstugan. En del valsar runt snabbt och då har de varit inne och då behöver jag inte engagera mig så mycket.
– Men så kan jag se två kvinnor som börjar titta i mina konstpärmar och de tittar på väggarna och de går runt och ut och in ur rummen flera gånger och då kan man närma sig: “Är det nåt ni vill fråga om så sitter jag här. Det är jag som har målat det här”.
– Och då kan man få till ett möte. En del möten är jätteroliga om akvarell, för många målar själva. Det ser jag direkt, för de kommenterar tavlor på ett sätt som inte andra gör.
– Det handlar ju inte alls bara om det här att sälja, utan att få visa sin konst och se om folk är intresserade.
Du satte också nytt försäljningsrekord?
– Försäljningen gick över förväntan i år. Jag riktar ju också min konst till olika åldrar och plånböcker. Flexibilitet är viktigt, att man inte bara har dyra tavlor.
– Jag hade inramade tavlor, målningar med enbart passepartout, egna vykort, bokmärken och en almanacka 2024 ihop med konstnärsgruppen Gränsmålarna.
– Många människor köper ett kort eller tre, och då har man nånting med sig hem.
– Tavlor med passepartouter utan ram gick det många av i år, speciellt på Galleri Svea.
Vad går bäst i galleriet?
– Vissa tavlor och även egna vykort. Ett år hade jag även gjort bordsunderlägg vilka försvann direkt.
– Då hade jag gått kurs hos konstnären Johan Thunberg på Laxön en vecka. Jag ville veta hur man får fram motiv under vatten och då lärde han mig om det beiga som ska torka i ett dygn, om maskering för stenarna, om stänket med blått och rött, inte svart, och om gnuggningen.
– Och jag fick beröm: “Det här har du gjort bra!” Och han strösslar inte med beröm. Sen gick det ett år, och jag ville göra underlägg och då valde jag den han hade berömt. Den är lugn att titta på.
Nåt särskilt minne från i somras?
– En kvinna kom till stuggalleriet tillsammans med några vänner till oss. Jag visste ju inte att hon kom från Amerika. Hon gick runt och tittade och tittade och sa inte ett ljud. Men så: “Birgitta can you come here”. Hon gick fram till en vikbok med hjärta och två fötter.
– I can’t understand, have you made this? How did you do it?
Jag försökte förklara för henne hur man gjorde, att det var med blyerts och att det var franskt. You can have it as a memory from me and Sweden.
– Oh yes!
– Och då började hon berätta att hon var en duktig keramiker från Florida. Hon hade massor med kurser. Det var ett roligt möte för både min man Grimur och mig. Hon fick ett minne som hon kunde stoppa ner i väskan.
– Fick också ett intressant möte med en kvinnlig konstnär nere i Stockholm.
– Man blir omtumlad när man får beröm från någon utifrån. Det var så roligt för mig.
Du är född i Stockholm?
– Ja vi är båda stockholmare. Jag är född på Söder på Erstagatan. Grimur är född på Karlbergsvägen, i Vasastan.
Det här med att två storstadsbor flyttar ut på landet och skaffar gård?
– Vi ville ut på landet. Några av våra bästa vänner arrenderade bondgården här nere i Fornby i tio år. Hon var sjukgymnast på Avesta lasarett.
– Avesta var mitt första jobb efter utbildningen till sjukgymnast.
Hur hittade ni den här gården?
– Vi skulle plocka svamp här hos min kompis i Fornby och var på väg upp i skogen och då stod det “Till salu” på det här huset.
– Vi var tre familjer som var intresserade men det var vi som fick det.
– Det här var 1977.
– Fyra barn har växt upp här, gått i skola på landet, mitt i naturen och bygemenskapen. Och vi skaffade får som vi hade kvar ända tills i fjol.
– Jag har elva barnbarn i Sverige och Australien plus två bonusbarnbarn här i Fornby.
När och hur började du måla?
– Jag målade inte förrän 2003, då var ju barnen stora och utflugna. Jag målade ingenting när barnen var små.
– Det var en jobbarkompis som 2003 sa att hon skulle börja på akvarellkurs. Vem är det som håller i den då? Maisie Edman. Tror du jag kan hänga med? Ja, det är klart du kan. Kom med.
– Så jag kom dit med noll grejer, fick köpa en pensel för cirka 300. Och papper, hon pluttade ut pluttar med färg, plutt plutt plutt och det var tio kronor per plutt. Nu målar ni på! Herregud vad gör man, hur gör man? Jag hade ingen aning!
– Man hamnade rakt in i det bara. Jag har de första rosorna kvar. Det var en resa. Hon var väldigt duktig med grunden Maisie. Väta papper, och varför man gör det. Vilka grundfärger ska man ha. Att blanda färger. Vått i vått. Vänta. Och inte minst – sluta i tid.
– Vi var några stycken som blev intresserade och vi lärde känna likasinnade i Österfärnebo och tillsammans bildade vi gruppen Gränsmålarna 2004.
Hur funkar konstnärsgruppen Gränsmålarna?
– I 15 år har vi alltid träffats hemma hos varandra och målat var 14:e dag. Vi har bjudit på soppa, hembakat bröd, kaffe och en kaka. Det har varit enkelt, socialt och roligt.
– Numera är vi tolv stycken i gruppen och hyr därför lokal.
Nån särskild utställning du minns?
– Ja, jag minns en utställning på gamla färghandeln i Horndal. När jag satt där så kom det in två små barn, kanske tio år. Åh, kan vi få måla med dig Birgitta? Jo visst. Så de fick pensel och fick måla på fors kartong.
– Tänkte själv att jag skulle göra några ansikten. Jag gjorde fyra på en kvart. Med en enda färg och så lite rött på läpparna. Och det blev, utan att jag hade tänkt ut det, fyra generationer: en tonåring, en 30-åring, en medelålders och en lite äldre kvinna. Jag såg det först när jag kom hem.
– Jag hade just gått en kurs hos konstnären Mats Pettersson, där en av uppgifterna var att använda bara en färg. Och se det enkla. Det här var bara akvarellfärgen neutral tint samt lite alizarin.
Du är inte med i Konstrundan i Avesta. Varför inte?
– Vi som är amatörer är inte med på Konstrundan.
Är just det något du vill ändra på som nybliven styrelseledamot i Folkare Konstförening?
– Vi är flera nya ledamöter i styrelsen, och vi behöver sätta oss in i Konstföreningens arbete. Att gå igenom kriterierna för olika verksamheter ingår med stor sannolikhet.
Vad gör du/ni amatörer istället?
– I fem år hade Gränsmålarna egen påskutställning i gamla färghandeln i Horndal.
– Sen har vi fortsatt på Kura skymning hos Lars-Lars i Österfärnebo. Och vid julmarknader i Horndal.
– Gruppen har utvecklats till att även ställa ut på Galleri Svea i Gamla Stan.
Vad betyder akvarell för dig?
– Att måla är en sorts meditation som tar mig med på en resa full av nyfikenhet och spänning.
– Papprets kvalitet har stor betydelse och även den stora penseln som håller vattnet. I akvarellen kan inget döljas eftersom färgerna är transparenta. Man ska vara rädd om ursparningarna, det vita på pappret.
– Teknikerna är många att lära. Att leka med färger och låta vattnet flöda och se hur olika pigment förhåller sig till varandra på pappret. Det är alltid spännande att se resultatet efter att det torkat.
Dina favoritmotiv?
– Motiven hittar jag bland annat ute i naturen. Exempelvis Strandängarna en tidig junimorgon på Öland, myren/bäcken vid foten av Sonfjället, fåren i hagen och färggranna fåglar i min dotters trädgård Down Under.
– Varje år får kasserade målningar klippas itu till olika julkort. Det brukar bli cirka 40 stycken att skicka iväg till vänner.
Din karriär som konstnär i korthet?
- Alltid varit nyfiken på akvarellmålning. Beredd att gå kurs 2003.
- 2004 bildade vi amatörgruppen “Gränsmålarna” i By/Horndal och Österfärnebo.
- Egen utställning på HIP-gården i By från 2009 till 2021, under By slånkvicku.
- Installationer uppe på Tallåsen i By mellan 2015 och 2019 under By slånkvicku.
- Utställning på Nilses lagård 2018-2022.
- Ledare för målargruppen på HIP-gården i sju år. 2016-2022.
- Eget stuggalleri från och med 2016.
- HIP-målarna ställde ut på Avesta bibliotek 2022.
- Utställning på Galleri Svea i Stockholm 2021 och 2023.
- 2023 med i styrelsen för Folkare konstförening Avesta.
Vilka kurser har du gått?
Maisie Edman två terminer.
Veckokurser: Monika Månsson, Koster.
Meg Ersbacken, Fors/Öland
Mats Pettersson, Gävle/Spanien
Johan Thunberg, Älvkarleby
Erik Lundgren, Toscana
Helgkurser::
Anneli Björn, Stockholm
Gunnel Moheim, Håkan Groop och Daniel Luther på Stjärnholms Slott.
Du förkovrar dig hela tiden?
– Ja, det gör jag, jag vill det, jag vill satsa.
Finns det nåt du strävar efter?
– Det är roligt att kunna föra akvarellen vidare i nya generationer.
Har du kvar din första pensel?
– Oh ja! Här är den, min pensel som jag köpte 2003. Den håller än, det är den jag målar med. Den penseln tar upp allt vatten och kan få den allra smalaste spetsen.
Några snabba nu. Vad gör dig sådär nästan barnsligt lycklig?
– Att efter en tuff dag erhålla en kärleksfull bukett tulpaner och rosor av min make.
– Att landa på flygplatsen i Perth och bli omfamnad av tre glada barnbarn som jag ej träffat på 1-2 år.
– Plocka svamp och plötsligt se gula kantareller, Karl-Johan eller rynkad tofsskivling.
– Bada spa-bad med mina elva barnbarn.
Vad är du rädd för?
– Rädd för att trampa på en Tiger Snake i dotterns bush. Att spindeln Red Back spider ska hitta mina skor. “Skaka alltid skorna utomhus”. Min ullspindel satt uppe flera år på Tallåsen.
Vilka egenskaper är dina styrkor?
– Har lätt att både ta och få kontakt med olika människor (rest mycket). Noggrann (dagbok sen tonår). Traditionsbunden, historik, fotoalbum, håller ihop familjen. Festarrangör (jobb, konferens, logfester) Lojal 44 år på jobbet. 53 i förhållandet.
Vad ligger på ditt nattduksbord?
• De fenomenala fruntimren på Grand Hotell av Ruth Kvarnström-Jones.
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens + filmen som är en av de bästa jag sett.
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger, av Linda Olsson.
• Budskap från andra sidan. Handlar om en journalist. Marlo Morgan. En av de bästa böckerna jag läst. Ska man åka till Australien ska man läsa den här.
Vad lyssnar du på?
– Gianna Nannini. BAO, Andrea Bocelli. Och just nu har jag fastnat för Avestatjejen Wilma Flood, Fan of you.
Vad tittar du på?
– La casa del Papel. Starka biografier. Stekta gröna tomater.
Bästa konstmuseet i världen?
– Sandgrund i Karlstad med Lars Lerin.
Ett konstverk du alltid återvänder till?
– William Turner 1775-1851. Ljuset! Återkommer alltid till Turner.
Överst på din bucketlist?
– En god hälsa.
– Jag skulle också vilja hitta en ny duktig konstnär att gå på kurs för, där min själ får inspiration. Det får gärna vara god mat och en bra grupp i en trevlig miljö.
Har du nåt Slånkenminne som vi kan knyta ihop säcken med?
– När vi ställde ut konstverk på Tallåsen, det var mycket populärt, och det verkar vara många som saknar det. Man kunde gå upp där och fika och titta på alla roliga installationer.
Är det för tidigt att fråga om dina planer i stuggalleriet nästa By slånkvicku?
– Tänk om jag bara ska ha småtavlor nästa år? Vi får se vad det blir!
Är det nåt du vill ändra på i By slånkvicku?
– Hålla på historiken och traditioner med vår kunniga styrelse och alla aktiviteter.
– Det måste finnas en viss röd tråd för att just By slånkvicku ska bevaras. Kyrkans alla aktiviteter har stor betydelse.
– Sista årets invigningar har varit så bra och vi får satsa på lika roliga och bra framöver. Även tidningen är jättebra. Små successiva förändringar i programmet med nya tillskott är alltid välkomna.
Gunvor Frykholm