Gudrun Johansson, 81 år, är ett känt ansikte för alla i By. Hon har bott hela sitt liv i By socken. Att intervjua henne är att virvla omkring i ett universum av makalös detaljrikedom, kärlek och respekt för andra människor. Med sin blixtrande förmåga att ställa frågor, lyssna och minnas har hon samlat många berättelser genom åren. Flera av dem får inte plats här, bland annat den om en gårdsauktion för många år sen.
– Det var en sorglig auktion. Livet går vidare, men frågorna finns kvar.
Berätta om din bakgrund.
– Jag är född i Spisbo, eller på Avesta BB. Min pappa var Harald Wiklund från Oppstus i Strandmora. Min mamma var Lisa Norstedt, hon dog ung i cancer.
– Morfar och mormor flyttade hit från Hofors och köpte huset i Spisbo. Mormor hade varit sömmerska i Hofors och fick sy åt de fina damerna där.
Hur länge bodde du i Spisbo?
– Jag bodde i Spisbo tills jag var 16 år när mamma dog. Då började jag på Björka som piga. Sen fick jag ju barn när jag var 18. Så när som på två dagar. Anki är född den 9 och jag den 11 november.
– Då flyttade jag till Leknäs, eller jag bodde redan i Leknäs. Hos Lasse, hos Hanses Lasse.
Var gick du i skolan?
– Jag gick i Näs skola första året och några dagar in i andra klass. Det gick två skolbilar från Strandmora, och den som gick till Näs var full så då fick Inger och jag som bodde närmast flytta fram till By istället.
– Vi gick i skola i sockenstugan. På tisdagar och torsdagar hade de stora barnen slöjd. Vi skulle vänta i två timmar innan vi fick åka hem. Då gick vi själva från By skola ner till Spisbo. Vi var två åttaåringar. Vi gick och läste på stolparna efter vägen. “Gå ej nära nedfallen tråd”. Det kan man utantill.
Hade du nån favoritlärare?
– Min bästa lärare var kantor Piehl från tredje klass till sjunde klass.
Nåt skolminne?
– Agda Boo var slöjdlärare. Vi hade lite olika meningar om slöjd. Men sen när jag var vuxen då gick det bra, vi var i CKF bägge två.
– Jag minns en gång, vi hade hundvalpar hemma, och jag hade sytt knapphål på en klänning och jag hatade att sy knapphål, Vad skulle vi sy knapphål hela vägen uppifrån och ner för. Kan du begripa? Jag hade sytt färdigt knapphålen och sytt i knappar. Och kommer hem och då har hunden bitit sönder sidan med knappar.
– Ett annat minne var att sista slöjdtimmen vi hade då följde jag med en tjej och cyklade upp till Fornby istället för att gå på slöjden. Och sket i alltihop.
– Då var inte Agda Boo glad. Jag fick nog bara B i slöjd.
Hur gick det med klänningen?
– Den gick att sy ihop. Mamma fick väl göra det. Och så skulle jag ha den när jag cyklade fram till skolköket. Där var det roligt för där fick man laga mat.
– Jag hade punktering på cykeln och tog pappas cykel. När jag kom jag ner i Gumricks backe före Bredgrind satt Evert och Lisa Wesström och fikade. Precis där i backen råkade jag sätta upp knät i styret så jag flög omkull och slog sönder knäna.
– Lisa for upp: Hur gick det, hur gick det!? Men jag som skämdes kom fort upp på cykeln och trampade iväg med mina blödande knän som blev stelare och stelare.
Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
– Läsämnen, naturlära och geografi. Jag hade hemskt lätt för mig i skolan.
– Jag gick ju ut sjuan och visste det inte då, men Kerstin Perers har talat om för mig långt senare, att kantor Piehl ringde två gånger hem till pappa och sa att jag måste få gå på läroverket. Nej, nej, hade pappa svarat, det är ingen idé för hon kommer att gifta sig och få barn.
Varför svarade din pappa så?
– Jag vet inte, det kanske var för att han inte hade fått gå på nånting sånt själv. Han var ju väldigt duktig i skolan. Hans betyg har jag sett. Det var bara stora och små A:n.
– Jag hade små A och AB. Gymnastik med lek och idrott drog väl ner. När man skulle spela brännboll och springa, jag hatade det.
– Piehls hade ju sommarstuga nere vid Leknäs. Jag pratade med honom ibland. Han frågade mycket hur det var.
Hur träffade du Lasse från Leknäs?
– Det var på Smedsbofesten. Jag åkte bil med honom och så vart det väl som det vart. Det var nog han som fick syn på mig, jag var ju så ung. Sex års åldersskillnad.
Så då blev det flytt till Leknäs?
– Till en gård med fyra rum och kök nere och en stor hall och fyra sovrum uppe. Vi var bönder där i 30 år. Vi hade 30 kor på slutet, två hästar ett tag, körde hästen i skogen på vintern. Vi odlade foder åt korna, havre och korn.
– Svärfar bodde också där. Vi var sju personer runt matbordet varje dag.
– Svärfar var ju van att bestämma över allting. Lasse kunde säga ifrån, det kunde han visst göra det, men jag menar, han hjälpte ju till och var barnpiga ibland. Anki var väl tre, fyra år när hon satt i knät på honom och läste Avestatidningen. Hon lärde sig läsa på det viset. Det talar hon fortfarande om.
Hur har By förändrats genom åren?
– För det första har det ju förändrats nåt fruktansvärt. Det fanns affärer överallt. Konsum och Per Andersson och Åkra och Kaffestugan och Järnhandeln och urmakaren och Forslunds och Åkersbyn och Djup.
– Nu finns det ingenting. Till och med macken är nedlagd. Men kanske kanske kan det vara nåt på gång.
– I Kaffestugan samlades ungdomarna. Där satt man på kvällarna. Man gick fram till By. Och så satt man där. Sen gick man hem till söndagsmiddag. Sen gick man fram till Solbacka och gick på bio. Jag var med Carina Carlbom.
– Pappa körde film på Solbacka så jag var väl mindre än sju år första gången jag såg en film där. Eva Henning spelade och jag begrep inte ett dugg. Det var nog inte en film för sjuåringar. Men antagligen ville mamma gå och då tjatade vi och fick också gå.
– Sen gick vi på matinéer på söndagarna.
– Jag minns också att jag såg “Vild ungdom” med Marlon Brando.
Solbacka måste ha varit viktigt.
– Ja, Riksteatern kom också dit många gånger. En gång var jag och såg Fröken Julie med Anita Björk i Solbacka. Det var en upplevelse!
Några fler minnen?
– Jag kommer ihåg solförmörkelsen 1954, då var det mörkt helt och hållet. Då var det en total solförmörkelse, fåglarna vart tysta. Alla stod och väntade på det där. Och så vart det alldeles tyst.
– Jag minns julen -76, det var så fruktansvärt kallt. Det var 35 grader kallt. Vi hade främmande på nyårsafton, Nygårds-Lasse och Karin från Hede och så var det Viola och Klas Wallin. Vi var mycket tillsammans. När Kerstin Berglund från kaffestugan kom och hämtade dem, hon körde ju taxi, så hade hon päls på sig. Hon sa att det var 36 grader vid kaffestugan.
Du har en stor familj.
– Jag har fyra barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn.
– Det är en stor klan, det är full fart, och jag ska på bröllop i september. Det är så roligt! Anki, Eva-Lena, Annika och Johan är mina barn och Josefin, Viktor, Fredrik, Linus och Oskar är mina barnbarn. Det är Johan som har tagit över gården i Leknäs.
Gudrun återkommer ofta till barn och barnbarn under intervjun och flikar in små berättelser och stoltheten är påtaglig.
Vad betyder familjen för dig?
– Den betyder egentligen allting för jag skulle inte kunna bo själv utan dem. Alltid är det nån som kommer eller så ringer de. Eva-Lena brukar ringa när hon åker hem och Anki kommer in här på torsdagar och fredagar. Hon kommer från skolan när hon slutar.
– Jag menar de har fullt upp och stora hus har de allihop. Och Conny min måg skjutsar mig jämt alltså, när jag ska nånstans. Jag har ju åkt till Falun mycket.
Du har bott ensam länge.
– Ja, Lasse dog redan 1990, efter en tidig hjärtinfarkt och tre njurtransplantationer.
Hur har du det själv med hälsan?
– Jag kan räkna upp en lång rad äventyr med både hjärtinfarkt och cancer av olika slag. En tråkig upplevelse hos en sjukgymnast ställde till det med benet. Så nu är jag beroende av den där. Rullatorn.
Ditt samhällsengagemang?
– Jag var väl 20 år när Stina från Hildursborg tyckte att jag skulle gå med i CKF. (Centerns kvinnoförbund).
– Ja, det kan jag väl göra. Så jag var på mötena och satt med tanterna. Det var Sonja i Västanbäck och Stina och Sigrid i Gaddbo och jag minns att de hade bruna strumpor allihop. Tjocka elastiska strumpor. Det var ingen som var i min ålder.
– Sen vart jag ordförande gubevars, och jag vart väl kvar ett par år, sen sa jag ifrån mig, hinner inte och orkar inte. Och då kom först Siv Ramsell och då vart det ju fart på det hela och sen kom Inger Eriksson. Då vart det helt annorlunda.
– Men det var roligt, man var med, jag var upp på stämma i Borlänge och allt möjligt. Jag var med även när Inger var ordförande.
Du är en flitig quizare på sociala medier.
– Ja, jag har fem stycken som jag spelar mot: Gunnel Persdahl, Knut Ernfors, Kurt Liljegren och Urmakar-Lena. Henne kommer du väl ihåg. Sen är det min kusin Jörgen Larsson i Stockholm. Han är så duktig!
Vem vinner?
– Det är Jörgen eller så är det Gunnel.
– Jag har lite för bråttom.
Tv bjuder ju också på frågesporter, vilken gillar du mest?
– Jag vill absolut inte missa Muren, såg du senast hon som vann alltihop?.
– Filip och Fredrik tycker jag är roliga. De skriker förskräckligt men det är roliga frågor. Och sen är det Jeopardy. Men man blir trött på alla repriser.
.
Har du någon favoritplats i By?
– Leknäsforsen i Leknäs. Där är det jättefint. Den ligger mellan Lammön och Leknäs ungefär.
– Det är så fint däruppe. Du kan åka bil bra långt upp.
Berätta om By slånkvicku.
– Jag har varit mycket på slånkvicku förr om åren. Och jag har förstås jobbat mycket på slånkvicku. Jag serverade kaffe på olika ställen.
Vad under By slånkvicku vill du inte missa?
– Sen det blev svårare för mig att åka så blir det kyrkan för det mesta. Konserterna förstås. Jag försöker hela veckan att vara med på berättelserna från By. Och när Inger berättar Carl Larsson-historier. Min halvbror Gunnars morfar är ju Carl Larsson i By. Jag har väl hört dem många gånger, men Inger är duktig. Duktig och läsa. Hon är 90 år nu.
– Bussturerna runt i byarna kan jag inte vara med på eftersom jag har rullatorn.
Ditt bästa slånkvickuminne?
– Janne Schaffer. Jag tror att han har varit med två gånger. Både på gammelgården och i kyrkan. Det var helt enastående. Det var så fullt så fullt med folk. Han är ju så himla bra.
– Sen tycker jag mycket om Bengan Jansson med dragspel. Han kom ju en gång vet du. Kajsa Stina Åkerström som skulle uppträda på invigningen ringde på morgonen samma dag att hon fått magsjukan.
– Och där stod de arrangörerna. Snopna. Men då var det nån som sa: Jag kan ringa och höra med Bengan Jansson, för han är ute på vägarna. När Bengan Jansson fick samtalet befann han sig på Ölandsbron. Jag kommer, svarade han.
– Klockan två på eftermiddagen var han på plats på gammelgården i tid till invigningen. Jag tycker han är enastående. Han spelar “vals i lekstugan” i otakt. Vilken takt och vilken känsla han har! Och humor. Han har också varit med flera gånger.
Är det något du skulle vilja ha mer eller mindre av under By slånkvicku?
– Mindre kan man ju knappast säga.
– Mera musik. Jag tycker om musik. David Johansson med alla sina konserter är fenomenal. Hans mamma jobbade jag ihop med på Tallbacken. Hon var från Filippinerna. Hans pappa är kusin med min Lasse.
Vad ligger på ditt nattduksbord?
– Jag läser inte så mycket längre. Jag börjar på en bok eller läser hälften.
– PD James tyckte jag om. Jag har massor med engelska deckare, nästan bara fruntimmer som har skrivit. Och sen Elsie Johansson, Gerda Antti och Joyce Carol Oates och framför allt hennes Blondie tyckte jag var bra.
– Jag lyssnar på radio hela dagarna. Oftast på fyran och ibland på ettan.
– Jag tittar gärna på instagram innan jag somnar. Häromkvällen när jag tittade på instagram, och kom in på vad folk tyckte och jag har aldrig läst engelska i skolan, men jag förstod ju vad det handlade om. Trump. Och hatet. Och så han vicepresidenten. Vilka otäcka människor.
Vad står på din bucketlist?
– Jag skulle vilja resa! Jag vill åka till England. Resa omkring och se allt på den engelska landsbygden. Och så till Irland.
– Annika är mycket till Irland, hon har köpt hästar där.
En sista fråga, hur bär du dig åt för att ha sån koll?
– Många skulle säga att jag är nyfiken, men jag vet inte. Jag är intresserad av folk. Men jag ser ju så lite folk nu här. Jag kan sitta en hel förmiddag och lösa korsord och inte se en enda människa.
Nu stänger jag av inspelningen. Vet du att vi har pratat i 2 timmar, 24 minuter och 36 sekunder.
– Haha, ja vet du, det förstod jag!
Gunvor Frykholm