Hon är By sockens superkändis och hela bygdens Primadonna assoluta. När hon kommer in i ett rum så känner man det, när hon öppnar munnen så inger det respekt. För att inte tala om när hon sjunger, spelar eller dirigerar.
Men med en röst som bara blivit bättre med åren önskar hon att sånguppdragen kunde komma lite tätare.
– Folk tror kanske att man inte kan sjunga lika bra när man blir äldre. Det är tvärtom!
Heléne Thunberg, när visste du att det var musiken och sången du skulle satsa på? Berätta vad som inspirerade dig.
– Min förebild var min kusin Stig-Ove, han hade hammondorgel och piano, och spelade ofta för mig när jag var liten. Jag fick en egen liten illalåtande elorgel när jag var 6-7 år, och den fick sällan vila.
– Kommunala musikskolan förstås, först blockflöjt och sedan piano. Var med i uppstarten av By ungdomskör, och halkade in i såväl kyrkokören som Djupvikskören redan som tonåring, och på den vägen var det.
– I övre tonåren fick jag en tvåmanualig orgel att öva på hemma, och började ta orgellektioner av musikdirektör Ebbe König, som också undervisade mig i piano.
– När han ersattes av Lars Moberg fick jag även sånglektioner. Blev hänvisad att söka en sommarkurs i orgelspel, kom in på den, vilket ledde till ytterligare studier i Hjo.
– Första gången jag insåg att jag kunde sjunga en stämma efter noter är en oförglömlig händelse.
– Likaså när jag var ganska ny körsångare i Kyrkokören och fick sjunga Förklädd Gud på Avesta teater, i en stor kör med orkester och solister från Operan.
– Och när Djupvikskören for till Stockholms konserthus och lyssnade på Carmina Burana.
Vilka utbildningar har du?
– Kyrkokantorsutbildning på Musiklinjen Skara Stifts Folkhögskola,
– Sångstudier under fyra år i Stockholm, privat för Jaqueline Delllman, Berit Lindholm och Ninni Elliott.
– Östermalms lilla Operaskola och Lidingö Operaworkshop.
– Tre år på musikhögskolan Örebro: Körpedagogexamen två år plus ett år Konstmusikalisk fördjupning.
Har du några musikaliska förebilder?
– Många!
– Alla stora kompositörer: Verdi, Puccini, Mozart, Haydn, Rossini, Britten, JS Bach m fl. Det är helt enastående att någon människa kan skapa sådan högkvalitativ musik, som är så otroligt lätt att ta till sig och så avancerad och briljant i sina strukturer.
– Peter Mattei som är vår tids bästa manliga solist i Sverige enligt mig. Berit Lindholm förstås!!! Hon var unik! Med en klang som är oefterhärmlig. Duktiga Bel Canto-sångerskor, det finns flera.
– Melody Gardot, vars röst är rena hälsokuren. Om man lyssnar på henne när man är sliten i rösten mår man snart bra igen. Tom Jones, han använder hela sin fulla klang alltigenom, vilket jag uppfattar som att han verkligen ger 100 procent i allt: tolkning, uttryck, vilja att förmedla OCH samtidigt sjunga så snyggt, rent och friskt. Elvis Presley likaså.
– Bland dirigenter Peter Dijkstra, för att han litar på att orkestern vet vad de ska göra, han leder på ett ödmjukt och tillitsfullt sätt, en stor förebild. Riccardo Muti och Herbert Blomsten för fantastiska tolkningar under många år.
– All time high: ABBA, Björn och Benny!!
Vilka instrument behärskar du?
– Piano, orgel, sång, ”kör” och ”orkester” är mina instrument. Undervisade i blockflöjt en period men jag var urkass på att spela.
Vad är/har varit viktigast? Sången eller musiken?.
– Sången har blivit mitt huvudinstrument, jag identifierar mig som sångerska, men dirigentrollen har också blivit en viktig ingrediens i tillvaron, inte minst på senare tid, då jag fått det hedersamma uppdraget att leda Avesta Orkesterförening. Faktiskt så förebildar jag ofta orkestern med rösten.
Du är känd för din röst, berätta om ditt röstläge och omfång. Vilka musikaliska genrer tycker du mest om att sjunga?
– Oj, från början sjöng jag i altstämman, efter några års studier blev jag sopran med höjdskräck. Mitt fack blev sopran Lirico spinto och repertoaren bestod mestadels av Verdi, Puccini, Weber, Mozart etc. (Google säger: lirico-spinto soprano commonly indicates a soprano with a heavier voice than lyric soprano and a lighter voice than dramatic soprano.)
– Omfånget är hyfsat, klarar höga C utan problem, det tog många år att komma dit.
– Jag sjunger det mesta mer eller mindre bra. Men jag trivs bäst i den klassiska repertoaren även om jag varit på både jazz och folkmusik.
– Har fortsatt att öva, på samma sätt som jag gjorde under mina år med Operatanterna, logopeden och talpedagogen. Åren i Örebro blev förfining och återerövring av glömda kunskaper, helt underbart.
– Jag gillar utmaningar och tar mig gärna an sådant som är lite knepigt och krångligt. Senast Johannespassionen av Bach, den krävde väldigt många timmars arbete, i synnerhet då jag inte är någon utpräglad barocksångerska.
I vilka sammanhang och arrangemang sjunger du/har du sjungit?
– Tyvärr är det inte så ofta tillfälle erbjuds. Ålder, frånvaro i sammanhang där solouppdrag finns, leder till att vi solister åldras och blir bortglömda, kanske är det i tron att man inte kan sjunga så bra när man blir äldre. För mig har det känts tvärtom, tycker att jag klarar mer nu än för 20 år sedan.
– Men något solo blir det väl ibland, som ovan Johannes alldeles nyligen.
– Annars har vi ju en alldeles egen arena vi kantorer, väldigt lyxigt, så det går att skapa egna sångtillfällen. Jag brukar försöka nyttja våra helgmålsböner för egenproducerade program.
– Tidigare solist i flera sammanhang: Musik vid Siljan, ett antal produktioner såsom Mozarts Requiem, Förklädd Gud, Verdis Requiem, Mozarts C-moll, Rossinis Petite messe Solennelle, Haydn Nelsonmässan. Immanuelskyrkan: Magnificat John Rutter (Rutter själv dirigerade).
– Solist i Blå Hallen till Anders Dahls orkester.
– Faurés Requiem, Steve Dobrogoz Requiem, Vivaldis Gloria, på hemmaplan eller i närliggande städer. Då Stig-Ove Eriksson fortfarande levde gjorde han ofta kyrkliga verk i Folkärna kyrka och jag var ofta en av solisterna. Jag minns verkligen inte allt, det är ju hemskt.
Hur ser du till att ständigt utvecklas? Daglig träning?
– Ja, jag övar sång så gott som varje dag. Lite sämre på att hålla igång orgel och pianofärdigheterna, men om det dyker upp något komplicerat sitter jag gärna och övar, det är roligt.
– Dirigering framför spegel till metronom om så behövs. Partiturstudierna är en förutsättning för att klara arbetet som ledare.
– Att inte rädas att anta nya utmaningar och vara öppen för det som känns ovant.
– På senare tid har det bidragit till att jag börjat komponera lite, det är verkligen utvecklande.
Hur är det att vara kantor? Du sitter där och spelar på ditt sätt, men församlingen sjunger på sitt sätt, i olika takt, i sina egna takter, diverse tonarter etc. För att inte tala om alla känslor som kan vara påslagna. Hur får man ihop det?
– Det är inga problem, om man spelar tydligt och med god ledsagning så kan de flesta som vågar sjunga, sjunga med ganska bra tycker jag.
– Tonarterna kan väl variera något, men när många sjunger tillsammans blir det fint, oavsett. Det är underbart med frimodig församlingssång, fler skulle våga vara frimodiga helt enkelt. Det är hälsosamt.
– I vissa sammanhang kan det vara jobbigt då kraven blir höga, det får helt enkelt inte bli fel. Vigslar till exempel. Det är brudparets stora dag, som de är ensamma om på hela klotet. Då vill man inte faila. Begravningar är enklare, då har musiken en helt annan mening, och jag tänker att den ska hjälpa de sörjande att våga sörja, man kan få gömma sig bakom musiken.
– Likaså kan musiken verka läkande, ofta bygger musiken broar till minnen, och det är ju dem man har kvar, när någon lämnat.
– Hur man får ihop det? Ibland, när jag medverkar som solist, kan det bli väldigt känslosamt. Då försöker jag att förmedla budskapet så gott jag kan i den stunden, inte sällan kommer tårarna när jag sjungit färdigt, det kan hända när jag spelar också.
Var är du/har varit kantor?
– Innan jag flyttade ”hem” 1993, hade jag vikariat i Västergötland, Vallentuna och flera kyrkor ute i Roslagen samt på Lidingö. Från -93 verkade jag i Möklinta, senare Sala kyrkliga samfällighet och sedan hösten 2000 har jag varit i Folkärna, senare By-Folkärna pastorat.
– Inte sällan får vi uppdrag i kyrkor som inte är ”våra egna”, det kan vara gästspel, vikariat eller önskemål om tjänstgöring vid förrättning, det är alltid lika spännande, man vet aldrig riktigt vad man kommer till för instrument.
Hur är det att vara körledare?
– Att leda kör är det absolut roligaste uppdraget som kantor, tycker jag!
Experimenterar du? Eller har du ett säkert upplägg?
– Jag gör små experiment lite då och då, på alla möjliga sätt. Stackars körerna får helt enkelt bara hänga med. Vilket de brukar göra när de inser att det inte är något farligt eller obehagligt.
– Det kan vara placeringar av koristerna, sjunga i olika tempi, hittepåmetoder, nonsenstexter, det som behövs för att lösa upp knutar i krångliga passager, eller för att utmana intonationsarbetet, ibland kan man bara behöva bryta av och flabba loss lite.
– Jag tror att min erfarenhet som körledare, och den pedagogiska utbildningen i sig är ett säkert upplägg. Man vet vad man håller på med helt enkelt.
– Ordentlig förberedelse är A och O.
Som körledare är du chefen. Hur är du som chef?
– Hur jag är som ledare eller chef, borde någon annan svara på, men jag vill förstås tro att jag är en bra ledare. Det bygger ju på tillit och förtroende. Jag måste kunna avgöra vad som är genomförbart och inte och kören eller orkestern måste lita på mitt omdöme, att jag gjort rätt bedömning. Och som en klok kollega säger; alla kan, men det tar lite olika lång tid. Att tro på sin ensemble är viktigt.
Vilka körer leder du/ har du lett?
– När jag var 15 år fick jag vicka som körledare för By kyrkokör under kantorns föräldraledighet, det var nog då intresset för att leda kör tog fart. Jag hade god handledning av vuxna, erfarna och duktiga korister/medlemmar i kören, så fantastiskt generöst av dem, att de inte bara ruskade på huvudet och gick hem.
– Barn och ungdomskörer i de församlingar jag jobbat i. Sala Kammarkör under en 10-årsperiod.
– Avesta SPF-kör. För tillfället Jubilatekören, Krakhopen, Vocalis Sincera (damkör som arbetar i projekt).
Nämn några av dina mest minnesvärda musikaliska ögonblick.
– När jag studerade i Sthlm, gjorde jag mig råd att gå på konserthuset och lyssna på Montserrat Caballé (biljetten var svindyr), en otrolig upplevelse.
– När vi gått i mål med vårt stora projekt Carmina Burana 2017 i Folkärna kyrka.
– När jag trots total skräck och fasa lyckades ta mig igenom sopransolot i Verdis Requiem, jag var lika grön i ansiktet som klänningen.
Nu till By slånkvicku.
Vad gör du under sommarens By slånkvicku?
– Jag kommer att husera i By kyrka mestadels. Utom på tisdagen då familjerallyt går i mål på vår gård.
Vad har du varit med och planerat + jobbar under veckan?
– Vi gör väldigt mycket planering tillsammans i arbetslaget, men jag har ansvar för musiken vid lunchkonserterna. Att sätta ihop en bra mix av besökande musiker och solister. Vi hjälps åt att spela psalmerna och rodda, förbereda vad som ska ställas i ordning för de olika gästerna.
Var och när kan man se och höra dig?
– Man kan se mig i kyrkan varje dag tror jag.
– Höra kan man göra på fredagens lunchkonsert.
– Sista lördagen på veckan kommer vi att göra en allsångskonsert till minne av Georg Riedel på hembygdsgården för ALLA, både små och stora.
Hur ska By slånkvicku utvecklas för att fortsätta vara relevant och locka folk?
– Tror på det koncept som Slånkvicku arbetar efter, att undvika cementering och vara plastiska i samverkan med nya och gamla aktörer under veckan. Det är inte säkert att man ska göra om en sak bara för att den var bra en gång, inte vara rädd för förändring. Vi såg efter pandemin, att det gick bra att göra på annat sätt än tidigare till exempel.
– Jag tänker att By slånkvicku kunde vara mer av ett skyltfönster för By, visa livskvaliteten med att leva och bo i By socken, att vi som lever där inte bara tittar ut under vecka 30. Med stolthet visa vilka möjligheter som föreningslivet erbjuder och den styrka som samhället har i sin något perifera placering.
– Byborna är en samling starka individer, och man kan bli stark av att vara delaktig i olika sammanhang, bilda nätverk, lära känna varandra, veta vem man kan vända sig till om man behöver hjälp eller råd. Tror att det är viktigt att släppa in och bjuda in nya visionärer och ta till sig kritik om den är konstruktiv. Framförallt får vi nog inte luta oss tillbaka och tro att det går av sig själv.
Om du hade tid, vilka event skulle du besöka under slånkveckan?
– Vet knappt vad det är för arrangemang utanför kyrkan..
– Jag skulle gärna åka till Strandmora bystuga, Byvandring i Leknäs (om det fanns en), HIP-gården, Blomsterlycka, Kolmilan. Jag skulle nog försöka hinna med så mycket jag kunde. Det är synd att man inte kan klona sig, och marknaden på måndagen förstås, mest för att träffa gamla kompisar.
Vad betyder hembygden för dig?
– Otroligt mycket, den har gett mig min identitet och den är jag stolt över.
Hur håller man landsbygden levande?
– Man hjälps åt och samverkar. Våga tro på möjligheterna som finns på landsbygden. Lyfta varandra, när något är motigt, peppa varandra. Det är såklart alltid åsiktsskillnad på alla orter, men då måste det finnas utrymme för dialog. Där tror jag att det finns en grogrund i By, då det finns/funnits gott om människor som har och haft ett starkt samhällsengagemang. Visa stolthet över vår bygd och vad som går att åstadkomma.
Till sist några korta.
Vem tillbringar du helst en fin sommarkväll med. Vad gör ni? Vad äter ni?
– Familjen och sambo, på altanen, något gott från grillen, ångkokta rotsaker och ”mammas (min egen) goda sås”.
Vad ligger på ditt nattduksbord/lyssnar du på/tittar på?
– Lyssnar på skön musik, för att slippa höra det som spelar i huvudet. SR:s dokumentärer. Plöjer deckarserier på play-tv.
Vad önskar du dig av framtiden, lokalt och globalt?
– Ett slut på alla jävla krig!
– Ordning och reda i ledningen på de kommunala förvaltningarna.
– En varm sommar, lagom med regn, hitta svingen och harmonin på golfbanan.
OCH en riktigt lyckad Slånkvicku såklart.
(Intervjuade gjorde Gunvor Frykholm)