Ingrid Öberg Hägg, för många är du själva symbolen för By trots att du varken är född eller uppvuxen här. Hur har det egentligen blivit så?
– By församling, det blev verkligen bara så!
– Född och uppvuxen i Stockholm, 4:e generationen stockholmare, föräldrar och syskon kvar.
– Men min Stockholmsförsamling accepterade inte kvinnor som präster och jag konfirmerades i Idre, inackorderad hos prästen. Så han hjälpte mig till Västerås stift, och biskop Arne Palmqvist placerade mig i Avesta, för att jag var ung och ogift…och By var en ledig tjänst efter 11 år i Avesta. Och här blev jag kvar i 36 år – för vi har och har haft det bra här!
Innan jag frågar om By Slånkvicku så måste jag få fråga om din tid som kontraktsprost och kyrkoherde. Från vaggan till graven, hur var det att komma folk så nära?
– Jag har haft det bra, och den stora glädjen har ju varit att få möta så många i så många olika situationer. Lyckan att få stå längst bak i kyrkan före en förrättning och tänka idag känner jag alla, alla är ett namn och ett levnadsöde.
– Men det har också känts viktigt att inte komma för nära, för det kan bli så i sorg, glädje eller förtroendesituation. Att lyssna, ta emot och glömma!
– Att lite starta på nytt var gång man ses.
Hur värnade du både din egen och församlingens integritet?
– Integritet är viktigt för alla parter, och kanske är äkthet ännu större i längden. Om man ska orka i så många år och vara så synlig för många människor, så gäller det nog att vara den man är…
Hur och när pustade du ut?
– En stor familj med rätt mycket praktiskt arbete har varit en sorts avkoppling, att få göra något annat och behövas i stunden.
– Och min verklighetsflykt har alltid varit böcker, att bara läsa för nöjets skull.
Nu till By slånkvicku.
Vad betyder sommarens kulturvecka för dig?
– Slånkveckan har varit för mig som för så många andra, det som indelar året: Före och efter jul och före och efter slånkveckan.
Berätta om kyrkans roll i By slånkvicku!
– Kyrkan har ju varit med från början i Slånkveckan, vi har utvecklats och fått testa våra gränser. Vi haft god uppbackning från de förtroendevalda och en engagerad personal, kort sagt vi har gjort det tillsammans.
– Vi har ägnat mycket tid, engagemang och pengar till Slånkveckan, men har också fått väldigt mycket uppskattning. Själv har jag deltagit mycket praktiskt och mycket fysiskt, det har givit massor av kontakter och nätverksbyggande och för mig har det varit väl använd tid, och roligt dessutom!
Det verkar finnas så många eldsjälar här i By, hur har det blivit så, vad tror du?
Vad betyder eldsjälarnas drivkraft för en sån här bygd?
– Slånkveckan bygger på eldsjälar, och sådana formas nog en bit från stadens service. Ska det bli någon skridskois får man spola och skotta. Ska det bli ungdomsfotboll får man leda. Ska det bli en cykelbana släpper man till mark. Ska det bli något får man hjälpas åt, allihopa. Sedan är det Slånkveckans koncept att man turas om att dra, orka några år och så orkar någon annan nästa. Vi hjälps åt istället för att konkurrera, man kan i bland se hur stolar vandrar runt och hur ”korven som blev över” säljs på nästa ställe.
Tror du att det kan finnas de som känner sig utanför trots allt det här fina kring By slånkvicku?
– Jag tror att det kan finnas människor som känner sig utanför Slånkveckan, och jag tror att vi måste bli ännu bättre på att be nya och oprövade om hjälp att bjuda in till gemenskap, för det finns väldigt varierande saker som behöver göras. Och det behövs många flera som engagerar sig.
Vad gör du själv under slånken?
Under Slånkveckan kommer familjen hem till oss som i så många familjer här i By. För oss är det 18 till frukost, lunch och middag. Förutom det ägnar jag mig åt HIP-gården, och så en liten bit av fredagen vid Barnens Kapell.
Dina finaste slånkminnen genom åren?
– Fina minnen finns många, ett av dem är en musikfestival för unga musiker på HIP-gården, en fantastiskt fin kväll med massor av okända ungdomar, solnedgång och eldkorgar.
– Flygartyskarna i By kyrka var en fantastisk arbetsgemenskap och upplevelse, aldrig mera så mycket rekvisita!
Vad ligger på ditt nattduksbord?
– Där finns alltid böcker, gärna något snällt att läsa när så behövs, många olika som jag läser samtidigt.
– Jag har R Pilcher, engelsk landsbygd, doftande rosor och sprakande brasor…
En fackbok om hundspråk: ”Svansföring”.
”Håpas du trifs bra i fengelset”, en systers berättelse om broderns väg utför men också en bra bit uppåt till ett acceptabelt liv.
Man kan också klämma in en deckare från känd miljö, Gotland, Sandhamn eller så
Har du en bucket list? Vad står på tur där?
– Under pensionsåret har jag fått nya knän och ny hundvalp. Alla vuxna i familjen har snart dräkt, den sista en Rödö mansdräkt är under tillverkning. Barnen har barndräkter och material till vuxendräkterna.
– En gång till skulle jag vilja åka till New York.
Gunvor Frykholm
